Det var en gång en bok som hette Hur ska det gå för Pinnebergs? Hösten 2021 kom ett svenskt par, Vanja och Nils, i en roman som heter Liten historia – Stor kyss. Hurdana är Vanja och Nils – kan man säja att de på något sätt liknar Pinnebergs? Javisst påminner de lite om dem fast lite skillnad är det för ibland har Nils och Vanja svårt för att berätta sanningen. Men man kan ändå inte betvivla att de älskar den, sanningen.

Kerstin Strandberg är rätt så säker på att aldrig tidigare har två människors liv skildrats som i Liten historia – Stor kyss.

Det är nu många decennier sen hon debuterade, det skedde 1967 med Som en ballong på skoj som belönades med Bonniers debutantpris. Sedan dess har hon fått ett flertal utmärkelser. Tio syskon i en ömtålig berättelse (2000) nominerades till Augustpriset och Sveriges Radios Romanpris – En obeskrivlig människa (2004) nominerades också till Augustpriset. 2018 utkom Skura ut: En bok om lidelsens sista detaljer eller En faun kremeras. Hon kallar sig också gärna Den undangömda författaren till Undangömda berättelser (Bonniers 1995).

Kerstin Strandberg 18 november 2021:

När jag för några dagar sen satt och förberedde mej inför ett framträdande som jag skulle hålla på Hedengrens bokhandel i Stockholm upptäckte jag några små samband som jag inte tidigare observerat.

Hela titeln på min första roman från 1967 lyder så här: Som en ballong på skoj/ En städroman om skyffelkyssar. Ordet Skyffelkyssar skapade jag i hemlighet i en liten tävlan bara med mej själv – utgångsläget var att jag hittat ett ord som jag tyckte var fantastiskt... poeten Bengt Emil Johnsson hade konstruerat ordet Gubbdrunkning och använt det som boktitel.

Ordet städroman tillhör samma ämnesgrupp som Skura ut vilket är huvudtiteln på min bok från 2018. Och ett av de fyra orden i höstens nya boktitel är Kyss – vilket förbinder denna kanske sista boktitel med ordet skyffelkyssar i den första.

Jag upptäckte alltså att mönstren sluter sej vackert fastän det inte var planerat så.

I min debutroman finns liksom i förbigående en mycket mindre roman, den upptar bara några få rader som handlar om en städerska på Medelmåttighetens Hospital eller kanske är det på Sorgens klinik hon jobbar? – jag har inte kollat. I fickan har hon i alla fall några gamla wienerbrödspapper som hon då och då tar fram och skriver på. Allteftersom formulerar hon en kärleksroman om sina städverktyg, skyffeln och sopborsten: ”Sopborsten fick sej en skyffelkyss”. På det sättet fick jag användning för det konstruerade ordet. Det finns också andra mycket roliga grejer i denna annars så sorgsna bok.